När vinden fyller seglen på Skonaren Ingo är det mer än ett fartyg som rör sig över vattnet. Ingo är kulturminnesmärkt, ett stycke levande historia som påminner om Göteborgs maritima historia. Sedan 1922 har Ingo burit både last, människor och historier över havet – idag bär hon även skutseglingstraditionen vidare på Västkusten.
Ingo byggdes i Sjötorp 1922 som lastfartyg, där hon sysselsattes i fraktfart mellan Vänern och danska och tyska hamnar. Med åren har hon förvandlats till passagerarfartyg och ett seglande kulturarv. Skonaren Ingo är en av få kvarvarande tremastade träskutor i Sverige.
– Att segla med Ingo är något speciellt. Det är inte bara vi själva som älskar henne, utan också människor som ser henne från kajen eller från sitt fönster. När vi lägger ut en bild på sociala medier får vi ofta kommentarer som “jag såg Ingo utanför mitt fönster”. Ingo gör folk glada, väcker stolthet, minnen och en känsla av samhörighet, berättar Isabell Winter, ordförande för Skonaren Ingos Vänner.
Göteborg grundades i början av 1600-talet och sedan dess har staden varit intimt förknippad med sjöfart. Skepp, hamnar och havet själv har format stadens själ. Här har Ingo en given plats.Namnet Ingo är ovanligt, de flesta fartyg får kvinnliga namn, men Ingo fick sitt namn efter byggherrens svåger Ingo Busck. Trots det talar besättningen om henne som “hon”.
– Göteborg skulle överleva utan Ingo, men staden skulle förlora något av sin identitet. Det maritima kulturarvet är en del av Göteborgs själ, och Ingo håller det levande, säger Isabell.
En verksamhet som förenar
Skonaren Ingo drivs av den ideella föreningen Skonaren Ingos Vänner, med omkring 250 medlemmar. Föreningen bildades 1983 för att bevara Ingo som ett seglande fartyg med samma utseende som då hon byggdes. Det är ca 30-50 medlemmar som tillsammans hjälps åt att både segla och underhålla fartyget. Ombord ordnas after work-turer, medlemssseglingar, charter, seglarskola och prova-på-segling för ungdomar. Målet är både att sprida glädjen med skutsegling och att föra hantverket vidare.
– Ombord på Ingo möts unga, äldre och allt däremellan. Vissa har nästan vuxit upp på båten och blir kvar för livet, andra hittar hit i sitt sökande efter social gemenskap. Här förenas människor genom hantverk, byggande och segling – och inte minst de som är på väg in i en yrkeskarriär inom sjöfarten. Det är ett lagarbete där man aldrig är ensam. Skepparen leder, men alla vet sin roll. Det är fysiskt, man får dra ordentligt i tamparna, samtidigt som det kräver kunskap om navigation och regler.
Traditionella hantverksmetoder håller skeppet levande
När seglingssäsongen är över hjälps medlemmarna åt med underhållet som sker från oktober till maj men i huvudsak på vintern, då det slipas, lagas, lappas och fixas. Att bevara och driva ett kulturminnesmärkt fartyg är ett ständigt arbete och en utmaning. Inte minst då Ingo så långt som möjligt repareras med traditionella hantverksmetoder, så som det gjordes förr på Ingo Buscks tid.
– Underhållet är en lika stor del av verksamheten som seglingarna. Vi arbetar med traditionella material och metoder, vilket inte alls är bakåtsträvande, utan ett sätt att se värdet av gammalt hantverk. När båtar som Ingo byggdes talade man om en livslängd på ungefär 25 år. För oss är underhållet en ständig resa av improvisation och kreativa lösningar. Inte perfekt – men alltid tillsammans. Att stå i verkstaden och laga däcket kan vara lika givande som att hissa segel till havs. Det är konkret, fysiskt och sker i samarbete. Det skapar en känsla av mening, laganda och energi, fortsätter hon. Det är en stark gemenskap, säger Isabell.
Isabell berättar också om en gammal eldsjäl som en gång höll till i verkstaden i Lundbyhamnen, och som kunde nästan allt om skonaren.
– I dag kan man känna, tänk om vi hade hunnit fråga honom mer. Den kunskapen får inte försvinna. Vi måste föra vidare kunskaperna om det traditionella hantverket, annars riskerar de att dö ut. Det behövs människor som har intresse, tid, lust och möjlighet att engagera sig, menar hon.
För den som seglar med Ingo väntar mer än en båttur. Det är en maritim upplevelse som stannar kvar länge.
– När motorn är avstängd, seglen är hissade och fartyget glider fram över vattnet då händer något magiskt. Det är segling som den är som bäst. Och vi hoppas att människor inte bara får med sig minnen, utan också en förståelse för varför vi gör detta – och att det kräver engagemang och insats. I bästa fall blir de en del av vår gemenskap, säger Isabell.
För Skonaren Ingos Vänner är målet att fortsätta segla, engagera fler unga och att låta fler människor få uppleva känslan av att vara ute till havs med ett historiskt fartyg. När Ingo seglar ut från Göteborgs hamn bär hon ett kulturarv som inte får gå förlorat. Varje rep som spänns, varje bräda som lagas och varje segel som hissas är en berättelse om Västkustens arv, om gemenskap, hantverk och att hålla traditionen vid liv.
Men det krävs inte bara engagemang och vind i seglen. Det krävs också ekonomiskt stöd. Här blev en garanti från Mikrofonden avgörande för att Ingo skulle kunna segla vidare.
– Mikrofonden gick in och ställde upp med borgen på flera hundra tusen kronor. Det gjorde att vi kunde investera i projekt som var helt livsnödvändiga. Vi kunde reparera hela skrovet och närma oss de ekonomiska förutsättningarna för ett mycket behövligt däckbyte, utan det stöd vi fick hade Ingo inte kunnat segla vidare. Stödet var helt avgörande, berättar Isabell.
Vill du segla med Ingo eller bli en del av skonarens gemenskap?
Läs mer om Skonaren Ingo och Skonaren Ingos Vänner här: https://skonareningo.se/
Er förening bär på historia som är värd att bevaras. Vill ni utveckla hållbara lösningar eller bevara ett kulturarv? Kontakta Mikrofonden Väst så berättar vi hur vi kan hjälpa er!